This video is a great tool; anyone can use to educate children and adults about our right to life, liberty, and the property we create – and our responsibility to think, speak and act. I know; the music is horrible 
Men Elsa; inte skall du ge mig en flaska vin för att jag hjälper dig bära dina väskor från lägenheten till förrådet? Det är väl en självklarhet att jag hjälper till.
Jag kände en växande känsla i magen att Elsa nu var lite väl givmild till min lilla kravlösa insats. Jag hann bara avsluta meningen innan Elsa tog tag i min arm samtidigt som hon fäste sin klara blick på mig och levererade det tydligaste budskapet jag hört på länge.
Precis Mattias; du behöver inte hjälpa mig med väskorna; men du gör det. Jag behöver inte ge dig vin som tack för din hjälp; men jag gör det. Elsa gick vidare mot förrådet; kvar stod jag med tantens väskor och en tydlig insikt att hennes självkänsla är långt ifrån solblekt på ålderns höst; hennes ord var som järn.
Ibland hjälper jag Elsa med att bära saker eftersom hon är 93år och det mörka förrådet är inte hennes favorit plats i livet. Jag började bära ner väskorna i källaren samtidigt som jag funderade på vad Elsa precis sagt.
Insåg att min påstående fråga hade speglat min inre osäkerhet till att bli belönad; när hon visade sin tacksamhet för min hjälpande hand med en flaska vin. Istället för att bocka och tacka så mycket för vinet hade jag ifrågasatt hennes omdöme. En sak är säker: i mötet med andra människor finns det mycket att lära sig. Med två väskor och en blomlåda under armen fick jag en fet reminder att tugga på.
Excerpt from one of the books I am reading right now: Managing brand me by Thomas Gad.
According to old esoteric* teachings life goes in seven-years cycles (7-14-21-28-35-42-49-56-63 etc.) You are beginning your adult life at the age of 21. You start your life task at 28. You are becoming mature to esoteric insights at 35. And so on.
I am finding this very interesting. It makes it even more interesting when Gad is describing that the human body renews every cell every seven years until the age of about 60, very interesting pattern. I am not done with this book yet. But the point here is that there is no shortcuts to maturity?
Tankarna strömmade genom mitt huvud igen; i vanlig ordning sådär lagom innan jag egentligen borde varva ner och släcka lampan för att sova. En snabb blick på klockan skickar en stresskänsla genom hela kroppen; halv ett igen. Jag vet att det förmodligen betyder ännu en sömnlös natt. Men jag har lärt mig att hantera den stressen, jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan sova i vissa perioder och istället fokusera på sådant som jag faktiskt kan påverka. Så jag slet fram spikmattan ur garderoben med ett kraftigt ryck som absolut speglade mitt inre humör, jag blev inte mer harmonisk när hela j-vla strumplådan hamnade på golvet.
Liggandes på spikarna; började jag fundera på resan av förändringar som jag har gjort senaste två åren; tankarna började sedan kristallisera sig i att det är väldigt viktigt för mig att jag reflekterar över var jag började denna resa någonstans. Detta skapar en tacksamhet som släpper på kontrollen och skapar en något behagligare sinnesro. Detta skapar också en realistisk bild på var jag står idag. Efter någon timme på spikmattan så kapitulerade entreprenörshjärnan totalt och jag somnade in som en liten indian.
Senare idag satt jag lutad över en hyfsat pressad dubbel macchiato och lyssnade till en väldigt god vän som berättade på ett väldigt moget sätt om en insikt som han precis haft. När jag speglade mig själv i hans berättelse; så ryste jag plötsligt till när jag tydligt såg det som jag själv har gnagt på ganska länge.
Jag såg direkt framför mig två cirklar; en inre och en yttre. Den inre cirkeln innehåller handlingarna och besluten som jag faktiskt kan agera på; den yttre cirkeln innehåller det som jag inte kan påverka med mina egna handlingar eller med mitt eget intellekt. Det finns en stark kampvilja i mitt sinne att kontrollera den yttre cirkeln. Men detta leder bara till rädsla; som i sin tur leder till ett växande negativt tillstånd som krymper den inre cirkeln där lösningen egentligen sitter. När fokuset ligger på den yttre cirkeln blir jag istället stressad och oresonlig. Samtidigt som glappet mellan intellektet och hjärtat växer pressar ångest indikatorn mot rödmarkeringen; i det tillståndet löser jag inga problem; jag skapar bara nya.
Det krävs en medvetenhet om sin inre sida för att kunna fatta rätt beslut utvändigt. Detta låter väldig enkelt i skrift; men att förstå det rent känslomässigt är något helt annat. Men idag ramlade den insikten ner som ett brev på posten. För att träffa städet med släggan och få ner detta till en hyfsad tydlig sista rad; så skulle jag vilja knyta ihop säcken på följande sätt:
Den inre resan speglar alltid den yttre; om jag väljer investeringar, relationer, yrken, roller, uppgifter m.m. Som inte är i linje med den inre cirkeln där jag själv står; kommer jag snart bli besviken.
Jag såg ett passande quote igår: Din vision blir endast klar när du blickar in i ditt eget hjärta. Den som letar på utsidan; drömmer. Den som letar på insidan; vaknar.
I often hear people blame Capitalism for the financial turmoil in the world.
Economist Milton Friedman taught Donahue a lesson when Phil attempted to equate greed with capitalism. Friedman regards free enterprise as the best economic system ever developed by civilization and cites history as the proof of his contention. Milton Friedman, 1912 – 2006
Jag har studerat lite mysfilosofi här under söndagskvällen. Jag hittade detta klipp med Ayn Rand på Youtube. Jag har läst ett tiotal av hennes böcker; Atlas Shrugged och The Fountainhead är tunga bladvändare. Att läsa dom två novellerna är nödvändigt för att få ett helhetsgrepp om hennes filosofi Ojectivism. Det var först då som jag fick en bild av hur Objectivism förhåller sig till individen samt samhället.
Den här bilden fotade jag från höften en regnig e.m i NY för ett par år sedan.
När jag såg bilden idag så började jag igen tänka på det här med ”passion” och ”desire” som väldigt ofta nämns som avgörande ingredienser för att nå uppsatta mål i livet.
Men ärligt; ibland känner jag ingen passion och den kortsiktiga inre rösten är slö som en höstgeting och blåser mig ständigt ur kurs. Utan min disciplin så är det finito direkt. Tittar jag genom hälsoaspektens glasögon vet jag att; utan disciplin kommer jag alltid välja kanelbullen istället för äpplet. Jag känner sällan passion för att träna, men jag gör det ändå.
I morgon är det en ny vecka med nya möjligheter. Just nu känner jag att det blir väckarklockan och 100% disciplin som trycker mig ur sängen, ut i verkligheten. Passionen kommer på tisdag eller runt hörnet, nu kör vi!
Men; var har jag lagt väckarklockan?
Tankar en lördag kväll..
Den här bilden gillade jag redan första gången jag såg den. Poängen går inte att missa; den sitter rätt i solarplexius. Den får mig fortfarande att le.
Efter en stund med bilden framför mig så känner jag att killen till höger kanske inte cyklar bockstyre på tunn is ändå. Med vetenskapens hjälp vet vi att universum är väldigt stort utåt; tänk om det inre universumet är lika ändlöst som det yttre; i så fall så har han helt rätt att han som individ är i centrum av sitt universum just precis nu.
Jag låter bilden absorbera i mitt inre och tänker på hur ofta vi människor kan observera samma sak, för att strax efteråt landa två helt olika perspektiv på vad vi ser och upplever. Vem har rätt vem har fel? Skall jag välja Ayn Rands objectivism med en rationell och etisk egoism som grund eller mystikens Eckart Tolle? Kan jag vara en kombo och kalla mig en spirituell objectivist?
En sak är säker; behöver skapa en större och djupare bild av båda sidor.
Känner mig som en B filosof och lägger ner för ikväll.
Den natten föll jag handlöst från ett berg av arrogans; jag planade linjärt med verkligheten. Utåt sett såg allt väldigt hälsosamt ut; bra mat, träning och hög målsättning. Men det var inte hälsa för att jag befann mig i en missledande dimma. Mitt känsloliv bestod av två lägen; kolkällare samt eufori. För att slippa mina egna känslor i kolkällarens mörker så var lösningen återkommande att sätta mig själv i ett euforiskt tillstånd genom träning.
Redan långt tidigare innan denna natt hade jag fått tydliga signaler på att det var fel stig jag sprang. Jag var bränd, kraftlös och fattade progressivt beslut helt utan förnuft. Små enkla bagateller blev till stora världskrig i mitt sinne. Detta manifesterade konsekvenser på alla plan i mitt liv. Jag kunde inte längre sköta mitt dagliga arbete och enklare uppgifter som normalt tog mig tio minuter att slutföra; tog mig nu tre timmar att få i box.
Men den natten blev till ett första steg på en lång resa mot sanningen om mig själv. Jag ser idag att läxan fanns där när jag var redo att lära mig den; aldrig innan. När jag inte var redo så missade jag varje tillfälle. Sanningen och ärligheten mot mig själv var det ända som kunde göra mig fri från detta fängelse.
Men för att en gång för alla bli fri; så var jag först tvungen att kliva ner kolkällaren och acceptera mitt känsloliv. I kolkällaren stred jag sedan öga mot öga med monster som; skammen, förnekelsen, högmodet, ensamheten och en rad av andra vanskapta lögner som försökte hindra mig från sanningen om mig själv. Sanningen är definitivt inte för alla; utan bara för dig som faktiskt väljer att söka den.
Sanningen kan bara sökas genom ett rationellt och förnuftigt agerande. Aldrig genom ett dimmigt intellekt som är kapat av hormoner och känslor från ett destruktivt agerande. Jag skriver om mina egna upplevelser och insikter och jag vill ödmjukt framhålla att jag inte har doktorerat i ämnet.
Fakta från Wikopedia om Endorfin är ett peptidhormon som kroppen tillverkar själv och som lindrar smärta. Hormonet påverkar vår vilja att sova, äta och dricka. Endorfin utsöndras bland annat vid skratt, stress,motion, men även av sex, förälskelse och vid akupunktur.
Endorfinutsöndringen kan leda till ”träningsnarkomani”, vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligram morfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.[1]
Endorfin anses ofta vara kroppens eget morfin, av den anledningen att ämnena, precis som morfin, heroin och andra opiater, binder till så kallade mu-receptorer. Kemiskt är dock endorfin och morfin helt obesläktade. På samma sätt som effekten av morfin och heroin kan hämmas med hjälp av naloxon, har detta ämne samma hämmande effekt på de kroppsegna endorfinerna.
Fortsättning från: Livet, bakom en fasad av hälsa (del1)
Eftersom jag vid den här tidpunkten hade en skev verklighetsbild trodde jag att utmattningen jag kände berodde på att jag var dåligt tränad. Men i själva verket hade jag bränt av efterbrännkammaren för länge sen; kroppen var helt slutkörd. Jag sov dåligt och levde ständigt med ett konstant stresspåslag.
Jag levde med blicken vänd inåt; mot ett hånleende monster som ständigt gödde mig via en blytung meny. Mitt intellekt livnärde sig på menyn som bl.a. bestod av tvivel, oro och självförakt. Det var minst sagt ett förbannat ältande 24seven och listan på karaktärsfel växte progressivt därefter.
Detta destruktiva mönster förstörde min egen förmåga att uttrycka mitt riktiga jag. Jag sysselsatte mig själv med att söka nästa ”quick fix”. Genom denna ytliga lösning höll jag mitt liv på paus för att slippa känna den känslomässiga smärtan. Varje gång jag såg ljuset i tunneln var jag helt säker på att nu blir det äntligen bättre. Men i själva verket så var ljuset i tunneln ett tåg som kom lastat med en smärtsam last av feedback från mina tidigare mindre förnuftiga val.
Ironisikt nog så var jag alltid på brottsplatsen och jag förstod aldrig varför. Utan självkänsla och förnuft så var jag fängslad mellan skammen för det som hade hänt; samt oron för det som skulle hända. Jag var på toppen av ett berg av arrogans; precis före kollisionen som förändrade mitt liv.
(Fortsättning följer)
